Livet i Köpenhamn so far

Helgen var ytterst lugn, hela lördagen tillbringades i min säng framför Tv4:s "Vad blir det för mat?", måste säga att Per Morberg känns som min första vän i Köpenhamn.

Att stora delar av lördagen försvann i sömn kan jag egentligen inte förklara, var bara så otroligt trött - kan man bli jetlaggad av att resa till Köpenhamn? Misstänker nämnligen starkt att det var det som hände.

Annars så har jag tränat in vägen mellan min lägenhet och affären, hunnit med ett besök hos storebror i Malmö, shoppat på Ströget, köpt cykellås och kikat in universitetet. Ganska bra jobbat?

Ett smärre missöde inträffade dock när jag skulle ta mig tillbaka ifrån Malmö. Tror att jag hade blivit lite väl kaxig efter att faktiskt ha hittat överallt hittills, och med min nyvunna kaxighet tänkte jag promenera hela vägen från centralstation i Köpenhamn till mitt hem. En sträcka på nästan 5 km, vardagsmotion någon?

Det är väl egentligen inte så svårt att hitta, utan för att vara ärlig så är det nästan en raksträcka hela vägen, men bara nästan. Men bara för att jag ska vara lite macho och inte strosa med kartan rakt under näsan så gick jag ju självfallet vilse. Hur vilse? Ja, en promenad som dagen innan tog 65 minuter tog idag istället 4 timmar.

Efter att ha vandrat och vandrat så såg jag till slut en byggnad som jag kände igen, äntligen tänkte jag "nu måste jag vara på rätt spår", spår såg jag - jag hade gått i en cirkel och byggnaden jag såg var återigen centralstationen. Alltså var jag tillbaka på ruta ett.

Vad gör man? Jag brukar ha två lösningar på problem:
1. Ring en vän
2. Börja gråta (hjälper inte så mycket, men känns ganska bra)

Då använda telefonen inte kändes som ett alternativ när det kostar 4,50 sek i minuten så trodde jag helt ärligt att tårarna skulle börja bubbla upp. Men inte. Jag börjar istället skratta, högt och rakt ut. Så där står Suss som tror att hon har koll, mitt i ett industriområde i Köpenhamn, så clueless.